Mitt under sommar-OS 1980, i en Moskva som hade tömts på alla misstänkta element, fylldes gatorna av tiotusentals gråtande människor. Vladimir Vysotskij, skådespelare på Taganka-teatern, sångare och poet var död. Många anser att hans begravning markerade början till slutet på Sovjet-imperiet. Idag har exakt trettio år gått – vad betyder Vysotskijs verk nu, när en hel generation vuxit upp utan egna minnen av Sovjetunionen? Går det över huvud taget att ta hans texter om fosterländska kriget, kolchoser och gruvarbetare till sig? Ryssarna är mer besatta av sin historia än vad vi i Väst kan föreställa oss. Populärkulturen är marmorerad med historiska allusioner, så kolchosmetaforerna kan visst gå hem hos unga. Men det finns en grupp i samhället som i årtionden närt ett stilla glödande hat mot Vysotskij och hans sånger – anhöriga till alkoholister. När
vodkan och saltgurkan väl står framme på bordet är det dags för det obligatoriska tårfyllda Vysotskij-potpurrit. Poeten själv led av både alkohol- och narkotikaberoende, drogerna tog livet av honom. Han skrev aldrig något om det. Men alla visste. Hans texter blev en ofrivillig projektionsyta för missbrukarnas samlade förtvivlan, skam och självömkan. Närmare hälften av alla ryska män och drygt en femtedel av kvinnorna har allvarliga alkoholproblem. Vysotskijs sånger kommer i ständigt nya utgåvor.

Inga-Lina Lindqvist

(texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 25/7-2010)