”Sången om min generation” (från albumet ”Jag stiger åter in i denna himmel”)

Femtiotalisterna, vi är i sanning
en mellangeneration.
Känslorna vi bär på? Vemod, ånger.
Vad vi kallas för? Befolkning, rätt och slätt.

Avlagda kläder var de enda vi fick,
och Brezjnevs konstgjorda käke att leka med.
Vi är ett eko av femtiotalet,
sextioåttornas bakgrundskör.

Refräng:
Gränserna var ju så tydliga. Vi levde
mittemellan Beatles och rock,
mellan shake och breakdans,
mellan Kennedy och Reagan,
mellan Prag och Kabul,
mellan flower-power och punk,
och alltid, alltid med en stridsvagn i närheten.

Vi var som sur ved,
som varken brann eller ruttnade – en sådan där
trist stagnationsfenomen.
vi hade böjt oss och avstod från att

blanda oss i,
och på det viset övervintrade vi.
Frostbitna, hur ska vi kunna värma oss
nu när det nya tövädret har kommit?

Refräng

Ingen väntar längre med spänning på vad vår generation
ska säga eller göra.
Det var ju nu, just nu vi skulle ha vår stjärntimme,
men vi har förblivit de eviga tonåringarna

som bara har planer och skisser på lager.
Självbedrägeri är lätt – inga krav
ställs på förlorare. Bara samvetet som gnager
och då, just då flammar själen upp

som under en röntgenstråle och vi skäms.

Katja Jarovaja (min tolkning)

Katja Jarovaja (1957 – 1992)

"Synd, fruktansvärt synd att hennes liv blev så kort..." Igor Guberman

"...tiden som hon naglade fast så precist. Som vore hon en prickskytt." Vladimir Visjnevskij.