... bli omnämnd i SvD

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-tidskapsel-oppen-i-realtid_6402365.svd

Älskade, vad är det som sliter oss isär?

Nu när vi äntligen fått varandra...

Var kärlekens eld för bländande?

Åtråns kniv för vass?

Pratade passionen för högt?

Dränkte allt omkring sig med sitt brus?

Kärleken som förde oss samman -

Är det den som hämnas nu?

Älskade, vad har vi gjort av oss själva.

Det var ju bara döden som skulle skilja oss åt

Och nu kan inte ens levande vatten

Göra oss levande igen

Och om jag bara drömmer en ond dröm - 

Varför drömmer jag den så länge?

Jag vaknar, lägger armen om dig

Och släpper dig aldrig igen…

Katerina Jarovaja (min övers)

Vildflickan

Jag lever fattigt

men går rak i ryggen.

Jag är ju den där vilden

från en fjärran ö.

Jag klarar mig med så lite.

Kommer du, så håller jag mig vaken.

Om jag saknar ved när du är hungrig

bränner jag ner min hydda.

Mina regler är enkla,

de är skrivna i mitt blod.

Se på mig - och jag är din.

Stig in - och du får bo här.

Jag kan ta ner månen

i din hand - om din hand är mig kär.

Men går du- har du aldrig funnits.

Liksom jag aldrig fanns.

Jag tittar på risporna och tänker:

Hinner de läka?

Tills nästa främling kommer

och ber om vatten.

Marina Tsvetajeva

Проста моя осанка, 
Нищ мой домашний кров. 
Ведь я островитянка 
С далеких островов! 
Живу — никто не нужен! 
Взошел — ночей не сплю. 
Согреть чужому ужин — 
Жилье свое спалю! 
Взглянул — так и знакомый, 
Взошел — так и живи! 
Просты наши законы: 
Написаны в крови. 
Луну заманим с неба, 
В ладонь, — коли мила! 
Ну а ушел — как не был, 
И я — как не была. 
Гляжу на след ножовый: 
Успеет ли зажить 
До первого чужого, 
Который скажет: «Пить» 

Jag kan ju inte vara flicka i all evighet,

Nyckfull och stygg.

Låt mig få älska dig.

Låt mig få vara dig trogen.

Jag vet exakt hur jag ska göra –

Betrakta det som ett galet infall:

Jag älskar dig, okej,

Och så är jag trogen!

En kvinnas liv

Är ganska lustigt, egentligen.

Män som super och barn som gnäller –

Jämt blir man uppläxad.

Men jag tror att jag äntligen vill

Få tyst på mig själv.

Bara jag får lov

att vara dig trogen.

Jag tänker inte bli efterhängsen,

Tjata om hur mycket jag älskar dig.

Bara jag får lov att vara dig trogen,

Slipper vara lättfärdig.

Så kommer vi att leva lyckliga

I alla våra dagar

Tills vi är hundra.

Bara jag får lov att vara dig nära.

Får lov att vara dig trogen.

Veronika Dolina (tolkad av Inga-Lina Lindqvist)

http://www.russiandvd.com/store/product.asp?sku=51684&genreid=

Mitt under sommar-OS 1980, i en Moskva som hade tömts på alla misstänkta element, fylldes gatorna av tiotusentals gråtande människor. Vladimir Vysotskij, skådespelare på Taganka-teatern, sångare och poet var död. Många anser att hans begravning markerade början till slutet på Sovjet-imperiet. Idag har exakt trettio år gått – vad betyder Vysotskijs verk nu, när en hel generation vuxit upp utan egna minnen av Sovjetunionen? Går det över huvud taget att ta hans texter om fosterländska kriget, kolchoser och gruvarbetare till sig? Ryssarna är mer besatta av sin historia än vad vi i Väst kan föreställa oss. Populärkulturen är marmorerad med historiska allusioner, så kolchosmetaforerna kan visst gå hem hos unga. Men det finns en grupp i samhället som i årtionden närt ett stilla glödande hat mot Vysotskij och hans sånger – anhöriga till alkoholister. När
vodkan och saltgurkan väl står framme på bordet är det dags för det obligatoriska tårfyllda Vysotskij-potpurrit. Poeten själv led av både alkohol- och narkotikaberoende, drogerna tog livet av honom. Han skrev aldrig något om det. Men alla visste. Hans texter blev en ofrivillig projektionsyta för missbrukarnas samlade förtvivlan, skam och självömkan. Närmare hälften av alla ryska män och drygt en femtedel av kvinnorna har allvarliga alkoholproblem. Vysotskijs sånger kommer i ständigt nya utgåvor.

Inga-Lina Lindqvist

(texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 25/7-2010)

”Melusina”, från skivan med det något mystiska namnet ”Vaudevire”. (I en intervju förklarar Dolina att ordet står för ”stadsvisor, stadens musik” och fått sitt namn efter Vire i Nedre Normandiet.)

Fröken Melusina
får inte bli någons fru.
Hennes systrar kan, och kusiner,
men inte hon. Det är tabu.

Äkta män, de är praktiskt lagda,
enkla till sin natur.
Var ska hon kunna gömma
sin kluvna fiskstjärt?

Nej, fröken Melusina
får inte bli någons fru.
Ska hon sova i tvättkorgen?
Valla getter och kor?

Jo, kanske en enkel herde
skulle klara det. En teknolog.
Men inte en samlare, inte
en frågvis iktyolog.

Fröken trycker en bok mot bröstet,
lyssnar på viskningar i vassen.
Hon har en snäcka i armhålan,
en spegel på sin hand.

Ingen räddning i skyn,

jorden bär henne knappt.
Under fiskfjäll av järn –
en flickas ryggrad.

Veronika Dolina (min tolkning)

”Sången om min generation” (från albumet ”Jag stiger åter in i denna himmel”)

Femtiotalisterna, vi är i sanning
en mellangeneration.
Känslorna vi bär på? Vemod, ånger.
Vad vi kallas för? Befolkning, rätt och slätt.

Avlagda kläder var de enda vi fick,
och Brezjnevs konstgjorda käke att leka med.
Vi är ett eko av femtiotalet,
sextioåttornas bakgrundskör.

Refräng:
Gränserna var ju så tydliga. Vi levde
mittemellan Beatles och rock,
mellan shake och breakdans,
mellan Kennedy och Reagan,
mellan Prag och Kabul,
mellan flower-power och punk,
och alltid, alltid med en stridsvagn i närheten.

Vi var som sur ved,
som varken brann eller ruttnade – en sådan där
trist stagnationsfenomen.
vi hade böjt oss och avstod från att

blanda oss i,
och på det viset övervintrade vi.
Frostbitna, hur ska vi kunna värma oss
nu när det nya tövädret har kommit?

Refräng

Ingen väntar längre med spänning på vad vår generation
ska säga eller göra.
Det var ju nu, just nu vi skulle ha vår stjärntimme,
men vi har förblivit de eviga tonåringarna

som bara har planer och skisser på lager.
Självbedrägeri är lätt – inga krav
ställs på förlorare. Bara samvetet som gnager
och då, just då flammar själen upp

som under en röntgenstråle och vi skäms.

Katja Jarovaja (min tolkning)

Katja Jarovaja (1957 – 1992)

"Synd, fruktansvärt synd att hennes liv blev så kort..." Igor Guberman

"...tiden som hon naglade fast så precist. Som vore hon en prickskytt." Vladimir Visjnevskij.

Veronika Dolina

Kropp utan själ.
Hur man än skriver det

är det skrämmande.
Kropp utan själ –
vad jag än väljer att berätta

är det lika viktigt.
Drömmarnas drottning
kan tusen drömmar,
men hon behöver inte så många.
Ordens drottning
kan tusen ord
men söker ett. Ett enda.
Kropp utan själ –
inget kan man lägga till, inget dra ifrån.
Trollkarlens liv finns i änden på en gyllene nål,
nålen finns i ett ägg,
ägget finns i bröstet på en varg.
Drottningmodern håller om sin drottningflicka –
äntligen är hon tillbaka!
Tårarna rinner,
händerna hårdnar.
Drottningmodern håller om sitt barnbarn – en vargunge.
Inne i hans bröst
finns ett hus utan fönster och utan dörrar –
ingen slipper ut.
Drömmarnas drottning
kan tusen drömmar
men drömmer bara en enda – om kropp utan själ.

Veronika Dolina (tolkning: Inga-Lina Lindqvist)

Jag  lyssnar alltid på musik när jag skriver – visor av ryska barder. Vid sidan om Vysotskij och Okudzjava, som är någorlunda kända i Sverige finns det en mängd kvinnliga sjungande poeter. Idén till min senaste roman ”Drottningflickan” har jag burit på i många år –och när jag satte mig för att äntligen skriva boken började jag lyssna på den poeten vars texter alltid stått mig nära: Veronika Dolina. Hennes dikter är så bra att jag önskar jag hade skrivit dem. Fast då visste jag inte att jag skulle hitta bokens titel i en av hennes låtar, visan som finns med på den här skivan: