Senaste inläggen
Om gårdagens fest
Ja, var var jag igår- hittar inte ens dit,
Minns att väggarna hade tapeter.
Minns att Klava var där med väninna och så,
Och att jag hångla´ med båda i köket.
När jag vaknade hörde jag
Allt vad jag gjort
Att jag gapa´ och skrek,
Skrämde slag på envar,
Att jag dansade naken
Och sjöng likaså
Och jag påstod att far min
Var känd general.
Sen så rev jag min skjorta och slog blodigt mitt bröst,
Sa att alla förrått mig och sålt mig.
Att jag muckade gräl med varenda person.
Att jag spelade dragspel i örat på dem.
Sen så sluta´ jag dricka
För jag tröttna´ på det
Och istället slog sönder porslinet,
Hällde vin uppå väggarna,
Kastade ut
Värdens finaste kaffeservis
Genom fönstret.
Ingen vågade först säga något emot,
Sedan kvickna´ de till, tog mod till sig,
Kasta´ sig över mig, band ihop mina händer
Och tog ut hela sin frustration.
Bleknad och sönderslagen på golvet jag låg,
Spela´ ångerfull gjorde jag också.
”Ta bort repen”, skrek jag, ”jag har lugnat mig nu”.
Vassa föremål gömdes och jag släpptes fri.
Det som började då,
Enligt dem som var med,
Det går inte beskriva med språket.
Jag var bortom förnuft:
Sårad björn som rev loss
Dörrar, fönster och själva balkongen.
Ja, var var jag igår- hittar inte ens dit,
Minns att väggarna hade tapeter.
Jag har mitt ansikte kvar och blåmärken på det,
Hur ska jag kunna visa mig ute?
Om ens hälften är sant,
Om ens tredjedel är,
Finns det bara en sak kvar att göra:
Gå och gömma sig, dö...
Fast en sak är ju bra -
Klava blev kär i mig
Och vill flytta ihop.
1967
Vladimir Vysotskij
Alla prinsessor älskar bara svinaherdar,
men svinaherdar slösar inte med sin kärlek,
för det är farligt och besvärligt med prinsessor
och det är enklare att dejta en herdinna.
Prinsessor trilskas och är nyckfulla och arga,
de stampar hårt med sina eleganta fötter,
de ställer krav och de beter sig helt omänskligt
när ingen fattar deras själsliga processer.
Och svinaherdar fattar ingenting av detta,
de har betydligt mycket enklare intressen.
De kramar om okomplicerade herdinnor
och därför mår prinsessor alltid psykiskt dåligt.
Men om prinsessor skulle göra annorlunda
och älska prinsar som förstår dem helt och hållet,
då skulle mänskligheten andligen förtvina,
för ingen skulle längre skriva några sagor.
Katja Jarovaja
1986
https://www.youtube.com/watch?v=goK_SYFp-g8
Andra natten. Ligger sömnlös
Ältar om och om igen.
Var hon en katt eller en fågel,
eller vad var hon för en brud?
Hon satt och stirrade i elden,
satt och tryckte i ett hörn,
sjöng och skrikgrät om vartannat
for mot taket, slog sig blå…
Om hon var en brud (jag tänkte)
Vad skulle hon med vingar till?
Och om hon faktiskt var en fågel:
Varför flög hon inte då?
Men hon struntade i flyga
Och var besatt av min kamin.
Om hon nu var katt? Fast ändå:
Fågelbrud av något slag.
Är man fågel går det inte
An att sköta tvätt och städ.
Fåglar har sin fågelstolthet,
De kan inte mista den.
Men om man inte är en fågel
Och propsar på att bo hos mig –
Varför kasta sig mot fönstren
Och skrika sånger – varför det?
Hon skrek inte hela tiden,
för all del. Men varje natt
Satt hon och stirrade i elden.
Hennes ögon brann så hett.
Om man är så vild och galen,
Vad ska man med vingar till?
Klös mig, slå mig, smek mig, kyss mig –
Men hon kunde inte det.
Så kom en natt när det brast för mig.
Jag slog sönder fönsterrutan.
Om hon ville ha sin frihet
fick jag inte hålla kvar.
Och hon tog ett steg mot fönstret,
hennes vingar slog ett slag...
En fågelkatt, en kvinnofågel...
Jag vet inte vem hon var.
Veronika Dolina
översättning: Inga-Lina Lindqvist
https://www.facebook.com/photo.php?v=418015264938957
Om du bara visste, vad synd det är,
om du bara visste vad ont det gör,
om du kunde höra min sorg ta röst,
skulle du få veta vad den säger.
Refräng:
Det spelar ingen roll vad du sa,
för det är liksom inte vad - utan hur...
Jag hörde dig, jag förstod.
Du är inte precis dum, du heller.
Igen står jag ensam, igen.
Och nu röker jag igen,mamma.
Det är tyst runtomkring, igen.
Tystnad som är grunden för allt.
Det är så sorgligt, det är helt sjukt.
Handen sträcker sig själv efter glaset.
De har hittat femte elementet,
de har delat den mitt itu.
Refräng:
Det spelar ingen roll vad du sa,
för det är liksom inte vad - utan hur...
Jag hörde dig, jag förstod.
Du är inte precis dum, du heller.
Igen står jag ensam, igen.
Och nu röker jag igen,mamma.
Det är tyst runtomkring, igen.
Tystnad som är grunden för allt.
(text: Elena Vaenga)
Minnet ligger som ett ok på mina axlar
och ännu i paradiset ska jag minnas jorden
När vi ses på nytt kommer jag att minnas
De gamla orden
Där änglaskarorna flyger i raka rader
Där harporna, och liljorna, och barnakörerna
Där allt är frid, där kommer jag ännu att oroligt
Söka din blick
Med ett snett litet leende ska jag följa dem,
Änglarna och liljorna, ensam i en ring av stränga oskulder.
Ensam, främmande och jordisk ska jag sjunga
en jordisk, främmande sång.
Minnet ligger som ett ok på mina axlar.
När det är dags – ska jag då dölja mina tårar?
Varken här, eller där – ingenstans ska vi mötas.
Paradiset är inte till för den sortens möten.
Marina Tsvetajeva
Går ut och går. Det är visst vinter
och efter konstens alla regler
borde det snöa.
Men vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen
där den svävar mellan himmel och jord.
Någonstans i fjärran
lyser det i ett fönster. Långt in på natten
lyser det och man saknar mig där.
Vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen -
bottenfrusen är den och töar inte.
Snart är det jul. Lugn, bara lugn
säger jag till mig själv.
Allt går över, julen också.
Vi har ju tur med vädret;
bara lite ont i själen.
Men ingen lindring finns och ingen bot.
Klart man kan leva så här
hur länge som helst. Gå ut och gå,
göra sig till åtlöje, synda då och då.
Och visst har vi tur med vädret.
och vad gör lite ont i själen...
som en frusen fågel i min hand...
Veronika Dolina (min övers)
Jag lekte med elden. Var aldrig rädd för den.
Jag var säker och trygg med min eld.
Elden brände inte mina framsträckta händer,
den var en varm vän, en trogen vän.
Jag lekte med elden - att antingen skulle jag inte dö
eller så skulle elden leva.
Jag tittade in i elden med vidöppna ögon.
Och den brann och brann, men plötsligt slocknade den.
Jag lekte med elden, glömde tid och rum,
tänkte inte på att bränt barn skyr leken.
Det enda som finns kvar är askan i mina ögon,
det enda som finns kvar är eldsmärket i min själ.
Veronika Dolina
Det kommer en dag när ditt ansikte
liksom skingras
Den där dagen, när du till slut
inte längre finns hos mig
När jag sträcker ut min hand -
och den möter en tomhet.
När stumheten sätter krokben
för min röst.
Jag ska vända mig om och gå för att söka
upp min sorg
över att du inte längre finns. Någonstans.
Alls.
Att du slets ifrån mig plötsligt medan du ännu
älskade
Blunda och och gå, med tunga steg, dit
där du inte finns
Det kommer en dag när mina ögon har glömt
ditt ansikte
En dag när också sorgen till slut
tar slut
Den där dagen när mina händer har glömt
din kropp. Och ditt skratt
har drunknat i minnets djup. Jag står maktlös
på stranden.
Bara ett sista mirakel, en liten belöning
för allt som gjort ont.
Att du finns. Att du fortfarande finns här, nära
och hör mig sjunga
Katja Jarovaja (min övers)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 | 9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|